Förbannad
Ilskan. Den där frustrerade, glödande sorten som får mig att vilja skrika och slå sönder saker. Ilska över orättvisan i att man faller ur om man inte kan leverera enligt mallen. Över att det krävs minst hundra procent oavsett hur många du har från början. Och över att alla måste göra på samma lika sätt, annars får du inte vara med. Så är det på jobb, så är det i skola, så är det överallt - och det gör mig förbannad.
Jag vet inte hur många skolmöten jag har kallat till under Storas alla skolår. Hur många gånger jag har försökt att förklara det jag inte ens själv förstår, för dem som egentligen borde förstå det bättre än jag (men som uppenbarligen inte gör det.) Jag vet inte hur många gånger vi har gjort överenskommelser om sådant som skulle kunna underlätta för honom (istället för att stjälpa gång på gång) - men det fungerar bara på pappret, inte mer än så. Det kommer fortfarande CSN-varningar om att han inte lyckas komma i tid om mornarna - trots att det är en del av själva svårigheterna vi har berättat om tusen gånger, och trots att det till viss del beror på bristande motivation att överhuvudtaget gå till skolan, eftersom han inte får den hjälp han behöver där. Han kommer inte att kunna komma mer i tid bara för att de drar in hans studiebidrag. Och han får fortfarande frågor formulerade på samma sätt som de andra på proven - trots att jag har påpekat att det borde kunna gå att utforma dem på minst tio andra sätt som skulle vara lättare för honom att greppa. Han har rätt till muntliga prov vid behov, men det finns ingen form för hur det ska gå till, så han sitter fortfarande där och sliter med alla abstrakta frågor som han egentligen kan svaret på, men som han inte kan sortera ut själva kärnfrågorna ur.
Han kan ju! Kan han då inte bara få känna att han lyckas någon enda gång? Hur svårt ska det behöva vara?
Han kan omöjligt vara den enda, så det är ju liksom inget hjul som behöver uppfinnas. Det behövs sällan några stora hjälpinsatser, bara små, små anpassningar som skulle kunna göra så stor skillnad. Nu ligger det hos mig igen. Men jag är inte pedagog. Jag är inte psykolog. Jag är inte expert på neuropsykiatri. Jag är bara jag, liksom. En mamma som har läst på för att försöka förstå. DE borde kunna mer än mig om det här. Ändå så händer inget. Min Stora ber mig om hjälp, men jag vet fan inte vad jag ska göra. Jag är inte så väldans funktionell jag heller. Jag fixar inte ens att jobba. Rätt odugligt. Hur ska jag skaffa mig ork, driv och kunskap att lösa deras problem mitt i allt det?
Varför vet man inte mer? Varför gör man inte mer? Små saker. Som att formulera om några provfrågor och anpassa lite tider. Vara lite mer öppen för att alla människor fungerar olika. Det lilla skulle göra stor skillnad räknat i något så värdefullt som livskvalitet. Varför ska det vara så omöjligt?