På egna ben
Nu ska jag formulera något som jag aldrig trodde att jag skulle formulera. Det är knappt jag vågar, för det är så skört och nytt, och om jag sätter ord på det så kanske det försvinner. Men då får det vara så, jag skriver ändå.
Det är som en känsla jag har, av att jag har påbörjat min egen resa. På egen hand. Och även om det känns fruktansvärt ensamt och tröstlöst många gånger, så är det faktiskt rätt okej emellanåt också. Jag tror att det är något som har växt fram successivt efter avslutet med Alviks-guldkornet. Det stöd jag får nu är inte alls lika stöttande, och jag har inte tillåtit mig att bli lika känslomässigt beroende av dem jag träffar nu, som jag var av henne (inte än i alla fall). Och på ett sätt är det skönt. Alvik var min livlina, men nu har jag tvingats bli min egen livlina istället. På gott och ont. Det goda i det är att det finns en styrka i att klara sig själv. Eller kanske snarare, att allt inte står och faller med ett utomstånde stöd, för nu är det mer min resa. Jag har inte samma behov av att ständigt redogöra den för någon annan, för den finns ändå. Och även om jag fortfarande snubblar rätt ofta, och tappar all tro på min egen kompetens, så har jag blivit bättre på att bekräfta mig själv. Jag vet inte, det kanske är det som kallas att härbärgera? Hur som helst så känns det stort, för jag har inte varit här förut. Det var som att jag en dag plötsligt insåg att Alviks-relationen var slut, och därifrån har jag klarat mig lite bättre på egna ben. Fortfarande med ett visst stöd, men inte lika känslomässigt avgörande som förut. Jag tänker att det måste vara ett bra tecken.