...
Näe. Alltså näe. Ingenting fungerar i vårt hem just nu. Eller jo, det gör det förstås, men chansen är en på tio, och den akuta känslan av att jag inte lyckas med någonting river i mig. Ångesten är så stor att jag nästan inte kan andas. Ångest som i Skuld. Med ett gigantiskt S. Den som handlar om att inte vara tillräcklig. Inte tillräckligt bra och inte tillräckligt tillgänglig. Inte tillräckligt funktionsduglig.
Och jag lovar, det är något reellt. Jag fungerar inte. Jag kan inte planera, har ingen framförhållning, inget tålamod, ingen ork, ingen stresstolerans - och då skiter sig liksom allt. Min hjärna är så totalt urkajkad att jag tappar allt jag håller i - skålar åker i golvet, kaffemuggar tippas omkull, mat hamnar på golvet - och jag blir på riktigt orolig för vad fan det är som händer. Jag försöker att mörka de värsta dålighets- och panikkänslorna, men de sipprar liksom ut genom porerna på mig som små smittsamma bakterier, och när jag ser hur det påverkar Stor och Liten, så blir det föstås ännu värre.
Jag behöver verkligen hjälp. Det är som att jag har förlorat alla mina förmågor att driva runt ett hem med en familj, och de brister jag har kunnat kontrollera förut har liksom växt sig ohanterliga. Och jag vill så gärna kunna rycka på axlarna och skratta åt att ingen i det här huset är som man förväntas vara, men jag kan verkligen inte. Aspigheterna och ADHD-igheterna slår i taket just nu och alla är i ofas. Till och med katterna. Jag tror att jag håller på att gå under. Och jag är helt ensam. För ingen ser och ingen förstår. Ingen kan hjälpa.