Aha-moment

Wow. Jag har på riktigt inte sett det förut. Jag har pratat om det och tänkt minst hundratusen tankar om det, men jag har aldrig sett eller förstått vidden av det. Men plötsligt ser jag. Efter dagens samtal med den snälla läkaren är det plötsligt glasklart - min ständigt pågående jakt efter att ligga på plus. Den dödar mig. Jag jagar efter att hela tiden försöka ligga steget före, men det gör att jag i princip aldrig får någon tid att vila. Så fort jag får ett litet andrum på mitt tidskonto så använder jag det till att försöka plussa på något slags framtidiskonto så att det ska bli lättare när jag väl kommer dit. Nästan hela min sjukskrivning har gått åt till sådant. Att alltid ligga på plus. Jag gör det genom att "städa ikapp" på dagarna, så att jag inte ska behöva göra det på kvällarna när Loppan har kommit hem från skolan. Förbereda inför middagen, så att det inte ska ta så lång tid när jag väl lagar den (och så att Stor och Liten inte ska hinna bli för hungriga/upp-och-neriga). Uträtta ärenden, utifall att tiden inte räcker till sedan. Och om Loppan för en gångs skull sitter och tittar på tv eller gör någonting för sig själv så passar jag på att fixa eller förbereda något så att det ska bli enklare sedan. Jag väljer aldrig någonsin att sätta mig ned och läsa en bok istället, när det väl är lugnt. Aldrig. 
 
Och jag har tänkt att jag gör det för att underlätta för mig själv. Har tänkt att om jag bara får till en fungerande rutin som gör att jag alltid är steget före, så kan jag minimera risken för att det ska köra ihop sig längre fram. Mycket av det är relaterat till att jag har två NPF-iga barn som kräver det för att tillvaron överhuvudtaget ska fungera, men jag har liksom skruvat åt det femton varv till. Det har blivit något slags tvång av det som landar i att jag jagar mig själv till total utmattning istället. Vilket ju inte är så himla konstruktivt. Och även om jag har två framförhållningskrävande barn, så har det inte bara med dem att göra. Jag minns att jag höll på så här även när jag själv var tonåring. Förberedde och förberedde, så att jag skulle vara tillräckligt beredd när det väl var dags. Men den där kännbara vinsten kom liksom aldrig. Den gör aldrig det. 
 
Jag vet inte varför jag har tvångsat till det så här. Jag vet inte ens om det är tvång eller om det är något slags desperat behov av struktur som gör det, men hur som helst så har det gått överstyr. Det kanske är som läkaren sa (kloka människa), att det finns något bra eller funktionellt för just mig i själva basen av det, men att utmattningen har gjort att det har blir för mycket av det goda. Jag har blivit för mycket av mig själv och det där överskottet behöver normaliseras, tillsammans med underskottet på andrum. Det låter logiskt och lite befriande att basen inte nödvändigtvis måste vara helt fel, utan snarare kan ha blivit lite skev på vägen bara. Och även om jag inte vet hur jag ska göra för att balansera upp det skeva så tänker jag att ett medvetandegörande av det i i alla fall borde vara ett steg i rätt riktning. 

Kommentera här: