Känsloässig berg-och-dal-bana
Schizad dag. Jag har åkt känslomässig berg-och-dalbana och pendlat mellan att känna mig småsprudlig och pratsam - och slutet uppgiven. Mellan beslutsamt rakryggad - och ihopsjunket värdelös. Hoppfull och längtande - och förtvivlat saknande.
Jag begriper inte hur jag kan pendla mellan så många ytterligheter på en och samma dag, men är för trött för att orka analysera något överhuvudtaget. Dricker vaniljte och konstaterar att jag behöver komma ut mer. Mer i friska luften, och mer bland människor som jag tycker om. Jag lägger knappt märke till vad det är för väder ute, och har varit osocial lite för länge nu. I morgon kommer Loppan till mig igen och innan jag somnar väntar spikmattan. Det är fredag. Jag är ofantligt glad att det är helg, och hoppas på vila och någon form av själslig påfyllning.
skriven
Jag känner igen mig. Jag kan också pendla sådär. Ena stunden känns allt skit, några timmar senare mår jag riktigt bra. Undantaget är när jag befinner mig innästlad i en mängd olika stressmoment samtidigt; då bibehåller jag ofta ett slags mellanläge.