Nu är jag igång igen
"Mamma, jag blir lite rädd för dig när du blir sådan här".
Det var min Stora som sa det. På skämt förstås, men ändå med en gnutta allvar i. För när jag blir sådan här, det är då jag börjar möblera om och starta en massa projekt hemma. Typ det-är-för-rörigt-för-omysigt-jag-är-inte-nöjd-och-jag-vill-att-mitt-hem-ska-vara-min-fristad-projekt. Det är då jag börjar röja ur skåpen och flytta på saker för att det ska kännas bättre. Det är då jag får för mig att måla om den relativt nyommålade hallen igen, och göra det bättre än sist, eftersom det var rena klåparjobbet. Så nu står jag här och spacklar igen, lyssnar på Storas schlager-spellista, och mår bra för att jag har ett projekt igång, men känner mig nervös för att det ska ta knäcken på mig, eftersom det alltid blir större och jobbigare än jag tänkt från början. Jag är lite naiv när det gäller sådant där. Och en del av mig skulle vilja fråga mig själv - varför gör du så här?!
Svaret är nog. Att jag vill ha förändring. Och eftersom känslan är så pass abstrakt, så gör jag det enda konkreta jag kan komma på - målar om hallen, och flyttar omkring möbler. Typ.
(och det är nu som min snälla läkare skulle fråga mig om det är det är det här jag menar med att jag får som "minimaniska" skov med regelbundna mellanrum, om hon visste vad jag höll på med)
Nå. I morgon börjar jag måla. Förhoppningsvis slipper jag en sjätte dags migrän och kan köra på lite effektivt. (trappar ut min antideppmedicin och är tokförkyld = dålig kombo om en vill undvika migrän som inte ens ger med sig med migräntabletter.)
