Två Sobril och en bettskena 2.0

Såhär är det. Jag kan inte jobba och leva samtidigt. Jag kan inte jobba, och samtidigt hjälpa 18-åringen med hans gymnasiearbete. Jag kan inte jobba, och samtidigt försöka få tag på någon i hans skola som jag kan prata med om hans senaste F-, och CSN-varningar. Jag kan inte jobba, och samtidigt försöka hitta och ordna så att han kan få någon slags privat läxhjälp. Jag kan inte jobba, och samtidigt vara med Loppan i skolan för att se hur hon har det. Jag kan inte jobba, och samtidigt åka till BUP och prata om hur vi ska kunna hjälpa Loppan. Jag kan inte jobba, och samtidigt hämta Loppan så tidigt som möjligt så att hon orkar göra sina läxor och hinner duscha innan hon krashar för att hon är för trött. Jag kan inte jobba, och samtidigt ha middagen färdig när jag kommer hem (för att Loppan inte ska krascha och 18-åringen ska hinna äta innan han ska iväg). Jag kan inte jobba, och samtidigt hinna åka till sopåtervinningen. Jag kan inte jobba, och samtidigt storhandla mat för att det inte finns något att äta hemma. Jag kan inte jobba, och samtidigt leva upp till förväntningen att komma med ett nytt Friskis-pass. Jag kan inte jobba, och samtidigt hinna ta mig till soprummet för att slänga hushållssoporna. Jag kan inte jobba, och samtidigt åka och köpa ny kattsand. Jag kan inte jobba, och samtidigt hjälpa 18-åringen att sätta in pengar på banken. Jag kan inte jobba, och samtidigt gå till tandläkaren. Jag kan inte jobba, och samtidigt besiktiga bilen innan tiden går ut. Jag kan inte jobba, och samtidigt vara en bra vän. Jag kan inte jobba, och samtidigt se till att det finns rena kläder hemma. Jag kan inte jobba, och göra allt det här. Samtidigt. 

 

Jag vet att andra också kämpar. Det är inget unikt för just mig. Och jag vet att det handlar om fårhållningssätt och prioriteringar. Men min hjärna har låst sig, och jag kan varken förhålla mig eller prioritera. Det är bara en enda stor krävande gegga av alltihop. Jag kan inte sortera. Och jag kan inte varva ned. Det har blivit något fel i mekaniken. Och jag fattar inte, varför jag alltid hamnar i det här. Om och om igen.