Att veta men inte kunna
Ett kort möte med ett par snälla ögon. Herregud vad jag behöver snälla ögon just nu.
Det känns som att jag håller på att kollapsa. Jag orkar inte ens förklara. Det är livet. Jag vill inte leva så här. Jag kan inte leva så här. Stressen över allt äter upp mig. Jag är som ett urgröpt hål, och snart rasar väggarna in.
Jag förstår att jag måste göra något om jag ska kunna fortsätta. Det är som att jag inte kan ta ett enda steg till om inget görs. Ändå gör jag det, fortsätter att släpa mig framåt. Jag vet inte ens hur det går till. Men jag förstår att det finns en gräns efter gränsen. En där det tar stopp på riktigt, och den känns skrämmande nära. Som ett rovdjur i mörkret, jag kan nästan känna värmen från det, nästan höra dess andetag.
Något måste göras. Och jag försöker ju få hjälp med det. Men det mesta som sägs vet jag redan. Det är tips och råd som jag fick redan när jag gick i livets förskola. Bra grejer. Men jag är liksom så way beyond. Jag vet massor med bra saker, men jag kan dem inte. Jag har inte lärt mig dem, vet inte hur jag ska lära mig dem och ingen verkar veta hur de ska hjälpa mig med det heller. Att sitta i ett rum och prata om sakerna är en sak - att sedan gå hem och göra dem är en helt annan. Det är inte det att jag är ovillig. Jag förstår på riktigt inte hur jag ska förmå mig eller få till det. Jag kan inte. Och då är det ju kört. För vuxna människor ska förmå och få till det.
Så jag fortsätter att släpa mig fram. Över gränsen mot gränsen där det tar stopp på riktigt.