Torsdag upp och ned
En sådan där mardrömsdag då precis all energi är slut redan efter frukost, och då det mesta går åt skogen trots att jag försöker allt vad jag orkar.
Idag har jag varit en dålig mamma. Jag har stressat och tappat tålamodet och skällt och bett om ursäkt och inte varit särskilt närvarande alls, trots att jag vet att det är ett måste för att det ens ska finnas en möjlighet att få en bra dag i det här huset. Jag gjorde ett tappert försök. Drog till Cosmonova med Loppan och en liten kompis för att bidra med något slags sportlovskul, men tiden strulade till sig så att vi blev sena, och när vi väl kommit på plats så hann vi bara sitta i tio minuter innan Loppan blev åksjuk och vi var tvugna att gå igen. Tvåhundra kronor rätt ned i sjön. Plus en stirrig fika och bensinpengar på det. Efter hemkomsten bröt Loppan ihop, kröp upp på ett skåp och vägrade att komma ned. Och jag. Som redan var helt slut och jävligt kaffesugen tappade tålamodet totalt och började skälla på henne på det där bittra vidriga sättet som bara en slutkörd förälder kan när en inte begriper vad det är som händer och har varit där alltför många gånger förut. Det där som en ångrar redan efter första meningen, men som ändå inte går att stoppa. Och sedan blir det bara värre.
Jag jobbar med tanken att sådana här dagar händer ibland. Att det inte är hela världen och att det inte kommer att göra att Loppan måste sitta i en terapistol och bearbeta sin barndom så fort hon blir stor nog. Jag har bett om ursäkt, och jag är inte mer än människa. Och ibland är det så förbannat svårt att orka göra det bra. Men det är okej ändå. Det är. Okej.
(Men jag känner mig ändå usel, ledsen och förvirrad över att jag har så svårt att få ihop det vardagliga. Det är inte enkelt för någon, jag vet. Men det känns som att det brister någonstans hos mig, och att det gör det ännu svårare. Får bara inte grepp om det.)
skriven
Jag förstår dig så oerhört väl. Det är precis så jag också känner när det blir sådär... Som världens sämsta mamma som aldrig gör något rätt. Rakt ner i ett svart hål med känslor av total värdelöshet, dåligt samvete och en känsla av oförmåga att hantera sig själv och livet... Samtidigt som jag egentligen vet att jag sällan är arg och irriterad så tar känslorna av det andra över totalt i såna situationer. Och håller i sig alltför länge...
Är ju så medveten om det menar ännu inget bra sätt att hantera det på.
Kram Anna