Upp och ned
Det här är livet, sa hon och ritade en vågformad kurva på whitboardtavlan. Sedan markerade hon en av dalarna.
Det låter på dig som att du upplever det här som din verklighet, och att topparna är tillfälligheter som du liksom har till låns.
Och helt från ingenstans så vällde en stor gråtklump upp i halsen på mig. För precis så känns det. Det där låga, mörka, tunga är det riktiga livet. För mig. De små kullarna är bara korta, tillfälliga uppåtperioder som aldrig dröjer sig kvar särskilt länge. Är jag där så går jag alltid och väntar på kraschen, för jag vet att den kommer. Alltid. Och jag vet att det är så förbannat skört där uppe, att minsta lilla kan knuffa ned mig. Och när jag väl är där nere så blir jag fast evighetslänge innan det vänder igen. Det är det som gör mig ledsen.
Men topparna är också verkliga, sa hon (hon den där fina, seende, braiga som hjälper mig med Loppan). Det du upplever just nu är också verkligt.
Och nu vill jag gråta igen. För att det är så jag vill kunna se det. Jag vill så innerligt gärna uppleva livet som den där konstant vågformade kurvan. Så jag försöker att ta till mig det. Jag försöker att tillåta mig att ha den här upplevelsen också. Att se den som verklig. Oavsett vad som händer sedan. Och jag försöker att tänka, att det inte nödvändigtvis måste fortsätta på exakt samma sätt som förut. Det kanske går framåt, trots allt, och det kanske med tiden gör att topparna också blir lite mer stabila. Jag vill så gärna. För just nu mår jag ganska bra.