Hej då min älskade Stora
Jag säger som min Stora när jag släppte av honom vid tåget idag; fråga inte hur det känns, för det vet jag inte, förutom att jag är så nervös att jag vill kräkas.
Han ska göra GMU:n, i Göteborg, och morgon rycker han in. Det gjorde ont i mammahjärtat när vi kramades hej då och jag såg hans ryggtavla försvinna ned för trappan vid perrongen. Ont och konsigt, och lite oroligt. För nu kommer han inte hem på länge. Min älskade Stora ska bo femtio mil bort i minst tre månader. Som mest... på obestämd framtid. Herregud vad jag hoppas att han tar sig igenom alla utmaningar hyfsat intakt och att han får det bra där han är. För det kommer att bli tufft.
Och jag tänker. Vem ska nu knasa till livet här hemma? Få mig att skratta så att jag nästan kissar ned mig, tvinga mig att göra armhävningar på tårna eller hopplösa danssteg i köket samtidigt som jag ska försöka laga mat? Vem ska jag nu resonera, argumentera och filosofera med? Vem ska jag nu ha filmkvällar med? Lämpa över Lillasyster på när jag inte har tid, eller måste åka och köpa den där mjölken som blev kvarglömd i hjärnan när jag försökte komma ihåg vad som skulle handlas?
Herregud, jag kommer nog att behöva skaffa mig ett liv nu. Varannan vecka helt ensam hemma. Utan någon eller något som helst som kräver mig. Eller så grottar jag in mig i Storas rum och tittar igenom alla hundratals filmer som han så omtänksamt har visat mig hur jag hittar och får igång på hans dator nu när han är borta. Då behöver jag inte skaffa något annat än en massa god glass att äta till filmerna. Verkar ju klart enklare.
Nå. Tankarna far, men fråga mig inte hur det känns, för det vet jag inte. Jag förtränger nog det ett tag till. Är inte redo att känna saknad. Så jag gör det enda rätta för att hantera det - jag städar. SOM jag har städat idag. Hela lägenheten blänker efter mitt frenetiska fejande. Och i min värld är det logiskt. Oro, ångest eller stress - då städar Mamman. Jösses, så hon städar.
