Träna ut skiten

Nä. Jag vänjer mig aldrig. Det gör lite mindre ont nu, men ledsnaden är alltid densamma. Måndagar. När Loppan byter mamma-hem. Fy. Jag blir alltid lika deppig och kluven. Att vara utan henne i en hel vecka, det känns så ofantligt länge och tomt. Att inte kunna krama, inte kunna busa, lyssna på hennes klokheter och att inte få somna med hennes snusande andedräkt i örat och småbenen ihoptrasslade med mina. Min knasiga, krävande, fantastiska lilla Loppa. SOM jag älskar henne! Och samtidigt. Den där lättnaden i bakgrunden över att få lite vila och andrum i en vecka. Där jag själv får mer plats och möjligheter...
 
Nå. Jag har varit och tränat. På ett sådant där roligt och uppiggande pass. Ett sådant som får mig att le trots skrikande muskler och kopiösa mängder svett. Ett sådant som befriar från neggotankar. Plötsligt känns det inte lika tungt längre. Tack och lov för det. 

Kommentera här: