Två Sobril och en bettskena 2.0

Jag vet, man ska inte skriva i affekt. Men nu gör jag det ändå. Fick ett psykbryt i bilen på väg hem från forskningsjobbet, där jag just nu känner mig totalt meningslös. Jag har för lite att göra och det känns inte som att jag gör någon nytta what so ever där. Det gör mig uppgiven och ledsen, vilket väcker ännu mer uppgivenhet och ledsnad, vilket i sin tur väcker... ja, du hajar. Plötsligt känns hela jag och hela livet meningslöst. 

 

Jag saknar min psykolog. Det börjar gå upp för mig att jag faktiskt inte ska dit mer, trots att behovet finns kvar, och det gör att jag känner mig så ofantligt ensam och ledsen. Och så tänker jag på det hon sa om att mottagningen där hon jobbar inte är menad för dem som behöver gå i terapi i flera år. Att det snarare är ett ställe dit man kommer lite akut för att tejpas ihop och sedan gå vidare. Men tänk om jag inte kan tejpas ihop? Tänk om jag inte är trasig på det sättet, utan bara behöver en stödmänniska att gå och prata med för att liksom överleva livet? Under lång tid. Jag påstår inte att det är så, men tänk om. Varför kan jag inte få göra det då? Vad ska jag göra istället?