Min älskade kloka vän

En vän sa till mig att jag är en av de starkaste människorna hon känner. Hur är det möjligt? 
Hon sa att en stor del av problemet nog ligger i min urkajkade självkänsla, och att jag projecerar min egen styrka på andra människor, så att jag tror att det är de som bär upp mig och inte jag själv. Jag "gör" dem till mina kryckor, och sedan tror jag att jag inte har förmågan att stå på egna ben utan dem. Såklart att det känns som att tillvaron rämnar då, när det är precis det som händer. Att kryckorna slits ifrån mig...
 
Hon är en av de klokaste jag vet. 
 
Och det där med att våra tankar trampar upp små stigar och vindlande vägar inne i hjärnan, som vi återvänder till när vi känner oss vilsna av en eller annan anledning - eftersom det känns tryggast så - låter helt logiskt när hon säger det. Att vi gör det även om de kanske inte är de bästa vägarna (eller kanske till och med riktigt dåliga) - för att vi är vanedjur - det köper jag också rakt av. 
 
Har egentligen ingen slutpoäng här. Förstår att jag skulle behöva trampa upp nya stigar och vägar, för de jag har leder sällan framåt. De är "färdigtestade återvändsgränder", som en annan klok vän sa. Det håller jag med om. Ändå vet jag inte riktigt hur. 
1 Anonym:

skriven

Klok vän! Tänker att hon nog har rätt...
Kram Anna

Kommentera här: