Igen. Healing.

Jag raderar och skriver om gårdagens inlägg. Det behövs fler ord. 
 
Jag vill skriva något mer om värmen som fyller hjärtat när jag sitter vid köksbordet hos Örebro-pärlan och hennes familj, och spanar med en kikare efter havsörnsparet som sitter i ett träd på andra sidan ängen. Det spelas på pianot i vardagsrummet och i soffan sitter resten av gänget invirade i filtar och läser. Hunden med det värsta underbettet jag någonsin har sett på en hund tassar hemtamt fram och tillbaka mellan rummen, och från kaffebryggaren doftar det nybryggt kaffe. Ekologiskt, såklart.
 
"När själarna inte är i sina kroppar så tror jag att de bor i vattnet..."
 
Vi tar en skogspromenad uppåt bergen, följer en brusande å till ett vattenfall och den tysta "meditationsplatsen" där trädrötterna liksom ser ut att hålla om och skydda varandra. Sedan vandrar vi nedåt igen. Det småduggar och luften är fylld av dofter. Höstlöv,  jord och fuktig mossa...
 
Healing. 
 
Vid middagen samlas vi runt köksbordet. Äter fantastiskt god mat som lagats från grunden och odlats i landen utanför fönstret. Vi pratar om viktiga saker, skålar i vin och vrider och vänder på saker och ting några varv till. Värme och förundran sprider sig i magen på mig. Att man kan ha det så här.
 
Det är klart att jag förstår att det finns mer, baksidor och avigsidor som inte jag hinner se när jag är här, men jag kommer på mig själv med att tänka att så här hade jag velat växa upp. Så här skulle jag vilja ha det.  Mer i alla fall. 
 
Det är gemenskap och kärlek, engagemang och reflektion. Det är lugn och liv på en och samma gång. Och det är kravlöshet. En sån där befriande, välkomnande sort. Jag vill nästan gråta av tacksamhet för att jag får ta del av så fina människor. Det känns som ett privilegium. Och jag vågar nästan tillåta mig att känna att de faktiskt vill ha mig här.
 
Men på natten kommer tvivlet och ångesten. Uppgivenhet. Sparkandet nedåt. Helvetes skit. Tack och lov så ryms det annat också. En känsla av trygghet och trivsel. Att somna på en prinsessan-på-ärten-madrass, i ett gammalt tonårsrum, till ljudet av mumlande röster, smygande fötter och ett milt oktoberregn som smattrar mot fönsterrutan.
 
Jag fortsätter att andas och gör vad jag kan för att hålla mig kvar i nuet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: