Hjärtsmärta och tid som inte finns
Det har inte ens gått en vecka, men jag saknar redan min guldkornsmänniska borta i Alvik. Sådär så att det gör fysiskt ont på riktigt. Den där tanken att jag inte ska dit igen. Att hon inte ska vara min livlina, min referens eller mitt bollplank längre. Att jag ska klara mig själv. Den vanliga torsdagstiden är tom på mitt veckoschema och jag vill helst bara kasta mig på telefonen och gråta. Tala om för henne att hon måste finnas där, för jag vet inte hur jag ska fixa det utan henne. Fan, fan, fan.
Jag försöker att vända de invanda katastroftankarna till något konstruktivt istället. Försöker att låta känslan finnas där utan att lägga någon värdering i den och utan att försöka fly den. Försöker att tänka snällt och tröstande, istället för elakt och nedbrytande. Och ett litet hopp. Om att det kanske leder till att jag blir bättre på att odla "riktiga" relationer istället, och att jag kanske tar bättre hand om mig själv när jag inte kan lämpa över det på henne. Jag försöker, men jag vet inte...det går sådär.
Och jag läser Eckart Tolles ord om att lidandet blir mindre om man tar bort tiden - dåtiden och framtiden. Utan den finns bara ett nu kvar. Ett varande ögonblick som liksom är som det är. Jag tror att det ligger mycket i det.
