Två Sobril och en bettskena 2.0

Jag skulle vilja veta om det här är något som kommer att gå över? Jag tror det skulle vara lättare om jag visste att det fanns någon slags ände på det. Då skulle jag liksom ha ett mål. Att försöka härda ut tills dess. Det skulle vara mer okej att bara fokusera på detaljerna, så länge. Om jag visste att jag väntade på något mera helt. 

 

Jag skulle vilja veta om det är en process jag är inne i. Kanske en sorg- och förvirringsprocess i och med psykologavslutet. Det började ju dala redan i slutet av sommaren, men å andra sidan så var det då det började gå upp för mig att vi på riktigt skulle avsluta snart. Så kanske var det därför som den där sköra fantastiska känslan av liv började flaga av mig som en misslyckad solbränna? Och kanske är det därför som det känns så tungt nu? Kan det vara så att jag blandar ihop logisk sorg med ologisk meningslöshet? Det skulle jag vilja veta. 

 

...

 

Jag lyckades ta mig ut en stund idag i alla fall. Träffade nya läkaren och fick säga det förbjudna, otacksamma;
" Det händer ganska ofta nu för tiden att jag tappar orken att vilja leva". 

Bara att få säga det högt till någon som inte dömer eller blir skräckslagen var en liten befrielse. Och hon lyssnade. Lät mig fylla i några skattningsformulär (där det depressiva slog i taket), försökte få mig att se det positiva i mitt liv, ge mig hopp, och justerade min medicinering. Jag orkar inte ha några direkta invändningar, utan tänker göra som hon föreslår. Hon verkar faktiskt bra. Vettig och mänsklig. Och som sagt, en liten lättnad att få berätta för någon att mina tankar nöter hål i huvudet på mig just nu, och att jag är rädd för att de aldrig ska försvinna.

 

"Fortsätt att uppmärksamma och njuta av detaljerna, fortsätt att träna om det får dig att glömma bort det mörka för en stund, och fortsätt att gå till jobbet. Fortsätt att göra det som du vet är bra för dig. Du är fortfarande på väg uppåt, men du har en bit kvar, så fortsätt att klättra." 

Så sa hon. Och jag vill så gärna tro henne.