Ja, precis så är det ju...
Undrar ibland varför det som förut var enkelt (vilket det ju inte alltid var) inte är det längre? Beror det på att det ändå fanns någon annan där? Ett annat sammanhang? En "hel" familj, den konstellationen? En typ av samhörighet som inte finns som separerad? Jag vet inte...?
Jag brukar ju hävda att jag inte är deprimerad utan rent utmattad i och för sig men jag tror inte på att rycka upp sig. Jag tycker att det bara är fula ord som man slår på sig själv "jag borde...". Jag tror att jag behöver en dag i veckan då jag inte behöver göra det. Och då göra det medvetet "jag väljer att..." Jag menar jag anstränger mig för att vara vettig-vuxen resten av tiden, så dessa timmar unnar jag mig.
Sedan känns ju hela grejen att inte vilja göra någonting annat än att ligga i sängen och stirra upp i taket som ett symptom på någonting ohållbart. Man borde inte behöva bli så trött. Och tillbaks dit jag alltid hamnar - att livet måste få bli mer än så här! Livet måste få vara ork och lust till att leva! (Jag märker ju sådan enorm skillnad när jag upplever mig vara ifatt gällande återhämtning, då mår jag ju bra! I alla fall för ett tag).
Nu lever jag iofs i en relation och detta är inte jämförbart och jag kanske borde hålla tyst, men jag har ingen samhörighet med någon på jobbet och det gör någonting med mig, dämpar mig och suddar liksom ut mig. Det är kraftfulla grejer det där.
Kram!
skriven
Men det är ju precis så jag också "pratar" med mig själv... Vet ju vad jag vill och skulle må bra av, men lusten och initiativförmågan finns inte där... Kanske man bara måste tvinga sig själv? Trotsa olusten och bara göra? Utan att alltid känna efter...
Kram Anna