En uppryckning tack!

Ledig torsdag. Gud så skönt. Och vilket vackert väder det är ute! Jag undrar vad jag ska hitta på idag? Känns ju som att möjligheterna är närmast oändliga!
 
(Jag för en dialog med mig själv.)
 
- Hörrö, det är ju ett perfekt promenadväder, du kanske ska ta en långpromenad förbi sjön och runt kyrkogården, genom allén och vidare längs de stora fälten? Den där rundan som du inte har gått på länge men tycker så mycket om?
 
- Nä, jag har ingen lust. 
 
- Eh, okej. Men ta på dig en varm jacka och sätt dig ute på trappan och läs en bok då? Lite sol på näsan och syre i lungorna skulle inte skada. 
 
- Nä, jag vill inte.
 
- Mys ned dig i soffan inne och läs en bok då?
 
- Nä. Känner inte för´t. 
 
- Det är väldigt dammigt här, du skulle ju kunna städa när det äntligen finns lite tid. Med någon bra musik på så skulle det ju kunna bli rätt okej...?
 
- Nä, jag orkar inte. 
 
- Hitta på något med Tonårstrollet? Se en film eller något sånt enkelt som inte kräver så mycket?
 
- Ingen lust. 
 
Gah! Vad gör man när det enda man känner för och orkar är att dricka kaffe och ligga i sängen och stirra i taket? Ska man tillåta sig det, eller ska man gå emot det? Låta kropp och själ vila, eller tvinga sig att använda lite energi för att fylla på med mer? Jag känner mig som en död fisk och har inte ens hjärna nog att ta ställning. 
M å s t e  f ö r s k a  r y c k a  u p p  m i g !
 
 
 
 
1 Anonym:

skriven

Men det är ju precis så jag också "pratar" med mig själv... Vet ju vad jag vill och skulle må bra av, men lusten och initiativförmågan finns inte där... Kanske man bara måste tvinga sig själv? Trotsa olusten och bara göra? Utan att alltid känna efter...
Kram Anna

Svar: Egentligen tror jag att man behöver göra det. Emellanåt i alla fall. "Tvinga sig" alltså. Jag bokade precis biljetter till en föreställning som jag vill se, men som jag också vet att jag inte kommer att ha ork eller lust att ta mig iväg till så länge jag känner efter. Nu är det gjort ändå, och då måste jag ju liksom. Tror att jag kommer att vara glad åt det i efterhand. Men det är svårt att gå emot den där motståndskänslan...
Thegra

2 Anonym:

skriven

Ja, precis så är det ju...
Undrar ibland varför det som förut var enkelt (vilket det ju inte alltid var) inte är det längre? Beror det på att det ändå fanns någon annan där? Ett annat sammanhang? En "hel" familj, den konstellationen? En typ av samhörighet som inte finns som separerad? Jag vet inte...?

Svar: Det tar emot att erkänna det, men jag tror det. Jag tror att den där bristen på samhörighet gör något med en. Jag tror. Inte att man ska vara helt själv egentligen...
Thegra

3 Anna:

skriven

Jag brukar ju hävda att jag inte är deprimerad utan rent utmattad i och för sig men jag tror inte på att rycka upp sig. Jag tycker att det bara är fula ord som man slår på sig själv "jag borde...". Jag tror att jag behöver en dag i veckan då jag inte behöver göra det. Och då göra det medvetet "jag väljer att..." Jag menar jag anstränger mig för att vara vettig-vuxen resten av tiden, så dessa timmar unnar jag mig.

Sedan känns ju hela grejen att inte vilja göra någonting annat än att ligga i sängen och stirra upp i taket som ett symptom på någonting ohållbart. Man borde inte behöva bli så trött. Och tillbaks dit jag alltid hamnar - att livet måste få bli mer än så här! Livet måste få vara ork och lust till att leva! (Jag märker ju sådan enorm skillnad när jag upplever mig vara ifatt gällande återhämtning, då mår jag ju bra! I alla fall för ett tag).

Nu lever jag iofs i en relation och detta är inte jämförbart och jag kanske borde hålla tyst, men jag har ingen samhörighet med någon på jobbet och det gör någonting med mig, dämpar mig och suddar liksom ut mig. Det är kraftfulla grejer det där.

Kram!

Svar: Nej, inte hålla tyst. Du har så rätt i att det är kraftfulla grejer. Och i att uppryckningsfrasen borde skrotas. Tack. Och absolut - livet måste få bli mer än så här! KRAM
Thegra

Kommentera här: