Empati och kärlek

Som att det vore skrivet till mig. Läs Evalotta Stiernholms blogg, HÄR. Hon har en sådan fantastisk förmåga att sätta ord på det ordlösa. 
 
Det är fredag. Jag känner mig apledsen och sorgsen och nedstämd och labil och allt vad man kan tänka sig, men jag försöker att tillåta mig, och ger mig själv en klapp på axeln för att jag är på jobbet istället för att ligga hemma i sängen och gräva ned mig. Det valet hade jag inte gjort för ett år sedan.
Orkar jag så går jag och tränar ikväll. Inte för att fly, utan för att hålla mig sysselsatt så att jag får annat att tänka på (tack A!). Och i morgon tar jag tåget till Örebro-pärlan (för-att-slippa-vara-ensam-sparka-i-lövhögar-och-andas-lite-lantluft). Det är nog det bästa jag kan göra just nu.
 
 
 
 
1 Anna:

skriven

Vilken bra text! Tack för att du delar! Gillar det synsättet på ångest, som någonting som säger mig någonting, att någonting inom mig behöver bli lyssnat på eller att någonting behöver förändras. Är så van vid att ångest är någonting som man inte ska bry sig om, som inte ska hindra en, man ska bara köra på (ångestexponering och kbt och allt det där) - så det känns fortfarande nytt och liksom upp-piggande med den här nya synen. Att kunna se bakåt på ångest jag haft (och har då och då) och se den som meningsfull, men att jag inte klarade av att lyssna då, när den pratade om behov som inte blev sedda och krav som var utåt sett rimliga så att jag inte kunde identifiera att de var för höga för mig. (Sedan hur man ska agera på det är ju en annan historia...) KRAM!

Svar: Ja, eller hur! Hon får det att kännas lite mer okej och lite mer normalt...
Thegra

Kommentera här: