BUP
Loppan och jag har varit på BUP igen. Och trots att det har flippats mer än vanligt den här veckan så får jag en känsla av att utredningen inte kommer att leda till någonting hjälpsamt. De kommer inte att kunna se det vi ser, och då kommer vi att stå där och känna oss dumma - som att vi har hittat på allting. Och vi kommer inte att få någon hjälp, för allt är vårt fel. Kassa föräldrar.
Det skulle vara en sådan befrielse att få upplevelsen av hur det är bekräftad. Att få en diagnos. Då skulle vi kanske kunna förstå på ett annat sätt, och vara lite mer säkra på hur vi ska förhålla oss till det. Få fler verktyg och bättre hjälp. Kunna förklara för omgivningen utan att hela tiden få det tillbaka i form av misstro och hintar om att det är vi som gör fel som inte sätter tillräckligt hårda gränser...
Det skulle definitivt vara en lättnad. Men samtidigt. Det skulle vara skönt att få det motbevisat också. Mera hoppfullt på något sätt. Då kanske det faktiskt är något som går att bryta och förändra, och som ligger mer hos oss än hos henne. Eller?
Jag har ju den där molande tanken också. Att vi försöker diagnosticera det mänskliga för att det ska bli mer begripligt, bara för att det inte passar exakt in i mallen för hur en människa ska vara och bete sig. Vi är ju bara människor allihopa, utspridda på något slags normalitetsspann. Vissa ligger längre från mitten åt det ena hållet, och vissa längre åt det andra hållet. Kan det inte bara få vara så?
Det är så väldigt tudelat alltihop och hur det än är så behöver vi ju få hjälp att förhålla oss till det som är. För det kanske är som det är oavsett...? Jag har inget vettigt avslut på den här funderingen. Sätter bara en punkt där.
skriven
Vad bra du uttryckte det. Jag kan relatera till allt du skrev. Det gör det ju lite knepigare, det att se olika perspektiv, speciellt i möte med andra som håller sig till en ståndpunkt och inte reflekterar på samma sätt. Det kan vara svårt att hålla en egen ståndpunkt. Men där intellektet brukar få tala starkt, där tror jag att magkänslan ska släppas fram mer.
Har buptanterna (?) berättat hur de tänker om diagnos/ inte diagnos och hjälp rent allmänt? Är de transparanta eller går ni därifrån och känner er osäkra och inte vet var ni har dem? Det känns rätt viktigt att de tar hand om er som föräldrar, men jag är osäker på hur bra de är på det. tydlighet är ju viktigt vid npf och det borde återspegla sig i hela deras arbetssätt, med alla. Kan jag tycka. Om du funderar över något som du inte fått veta, ring dit och be att få prata med dem! De borde de bara tycka är bra (Anser jag).
Kram