Två Sobril och en bettskena 2.0

Det börjar kännas nu. En hel vecka tillsammans med Loppan. Ingen skola, inga uteaktiviteter, utan bara stillsamt hemmahäng, mest bara hon och jag. Det sjukliga har äntligen gett med sig, men det tär på en liten sjuåringskropp att ha feber och aptitförlust i två veckors tid, och på en Mamma att servera tålamod och totalfokus tjugofyra sju. Så nej, orken är inte riktigt på plats än, men jag är otroligt nöjd med hur vi har fixat veckan. Trots alles. Det hade ju kunnat vara så mycket värre. En hel stjärnhimmel till oss för det!

 

Idag  har vi knasat till det och målat naglarna svarta och orangea, ätit mängder med godis och tagit itu med det pockande måla-om-hallen-projektet. Jag hade inte tänkt låta Loppan vara med, en sådan grej kan ju sluta precis hur som helst, men jag bestämde mig för att kasta mig ut i alla fall. Så vi har målat och målat och målat. Rivit ned omöjliga tapeter och sanpapprat kanter. Till förbannelse. Och tja, det tog tid kan man ju säga. Är inte ens säker på att jag är nöjd med färgvalet, men vi gjorde det! Utan att världen gick under. Och istället för att skapa ännu mer kaos när han kom hem mitt i alltihop så satte Tonårstrollet igång och roade den småtrötta Loppan på ett helt fantastiskt storebrorsvis. Ett sådant där som riktigt värmer hjärtat. Han kan när han vill.