Acceptans... eller inte?
Jag funderar över när jag blev sådan här? Om jag alltid har varit det, eller om det är något som har smugit sig på? Det här deppet alltså. Känslan av meningslöshet. Den tunga, blöta yllefilten som liksom ständigt tynger ned mig (den som jag knappt kände av i somras...).
Det har alltid funnits ett stråk av det i mig. I tonåren och flera år framåt hade jag en ordentlig svacka, men sedan lugnade det ned sig. Grubblet och känslan av utanförskap har jag också alltid burit med mig, men tanken att det finns ett alternativ till att leva, den försvann under en lång tid. Tills ex-fru och jag skilde oss. Det var då den kom tillbaka, och nu blir jag fan inte av med den.
Jag kände verkligen skillnaden i somras. Jag kunde känna mig ledsen och nedstämd emellanåt, men utan den här tärande tyngden, och varvat med glädje och hoppfullhet. En känsla av liv. Det måste väl betyda att det kan vara bättre än så här? Eller? Ska jag sluta grubbla över det och istället försöka acceptera att det är som det är, och att jag kanske är en person som får lära mig att leva med mina mörka tankar? Eller ska jag fortsätta att hoppas, önska och söka efter något som gör tillvaron lite lättare? Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det.
Jag kände verkligen skillnaden i somras. Jag kunde känna mig ledsen och nedstämd emellanåt, men utan den här tärande tyngden, och varvat med glädje och hoppfullhet. En känsla av liv. Det måste väl betyda att det kan vara bättre än så här? Eller? Ska jag sluta grubbla över det och istället försöka acceptera att det är som det är, och att jag kanske är en person som får lära mig att leva med mina mörka tankar? Eller ska jag fortsätta att hoppas, önska och söka efter något som gör tillvaron lite lättare? Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det.
Jag fick tipset att gå och prata med en "själavårdare" om mina existentiella grubblerier. Alltså en person som jobbar åt kyrkan, och som är bra på sådana här frågor. Som man kan gå till även om man inte är troende i den kristna bemärkelsen. Tanken känns skum, men jag vet inte, det kanske skulle kunna ge mig något...?
(För jag orkar fan inte ha det så här. Hela tiden dessa ytterligheter. Att ena stunden älska livets vackra delar, för att i nästa slåss mot ångesten över att jag inte bara kan få lägga mig ned och ge upp).