Två Sobril och en bettskena 2.0

 

Det kanske är helt normalt för vem som helst den här tiden på året, men jag kan ändå inte låta bli att undra. Ska det verkligen vara så här? Jag är så jävulusiskt trött. Det känns inte rimligt, och hur som helst så suger det. Jag kämpar mig igenom dagarna med mos i huvudet och trötta ben, och när jag kommer hem så drösar jag ihop i en liten hög på hallmattan innan jag ens har hunnit få av mig skorna. Typ. Det är som att jag inte har någonting kvar och bara tanken på att behöva laga mat, prata med någon eller prestera något överhuvudtaget får mig att vilja börja gråta. Jag vill bara gå raka vägen till sängen för att lägga mig och sova. Det enda sättet jag har för att hålla mig upprätt är att köra på i alla fall, men jag börjar närma mig någon slags panikgräns nu. Jag orkar inte! Jag måste få ligga stilla i sängen och bara blunda. Länge. För jag orkar inte. 

 

Det störiga är att jag inte kan se någon särskild anledning till att jag är så abnormt trött. Jag har inte stressat mer än vanligt, inte tränat mer än vanligt, och inte ätit sämre än vanligt. Jag sover visserligen kasst. Det gör jag alltid, och de senaste två veckorna lite sämre än vanligt (tror att det är en medicinbiverkning). Men att det skulle göra mig så här trött?!

 

Det känns som att jag är drogad dygnet runt, och egentligen så är jag ju det också. Tänk om det är medicinerna som gör det? Tänk om jag skulle orka mer utan dem? Det här drar för bövelen ned på livskvaliteten lika mycket som depressionen. Orkar inte ens ligga i soffan och läsa en bok, eller stirra på något bra tv-program, för jag vill bara sova. Jag önskar att jag kunde rensa bort alla piller och bara vara jag istället. Då skulle det i alla fall vara lättare att veta. Men jag vågar inte. Vet inte vad som skulle hända med mig om jag slutade. Jag känner mig som en slav under alla mediciner ibland. Oavsett om det är de som gör det, eller inte. Jag är helt fast. Hade jag inte varit så dödligt trött så hade jag panikerat över det också, men nu orkar jag inte. Känner mig mest bara uppgiven. I morgon ska jag jobba. Trots att en helledig helg hade varit det allra bästa. Men jag måste få in pengar, så är det bara. Jag ska försöka göra det bästa av det. Egentligen är det inte så tokigt, det är bara det att jag behöver vila. Om jag bara fick vila...