Thegra mitt i veckan
Alltså. Om fick fick jobba tre dagar i veckan och börja klockan tio varje dag så skulle jag må femhundra procent bättre. Jag är helt övertygad. Särskilt de veckor då jag har Loppan hos mig. Jag avskyr att vara slav under pengarna. Avskyr stressiga, trötta mornar, och avskyr tanken på att lämna en otrygg Loppa på morgonfritids, eller böket det innebär att försöka slippa det. I hate it!
Efter förmiddagsfikat på jobbet (om det hinns med) så är jag lite mera människa, men inte innan dess. Sedan kan jag tycka att det är ganska roligt ett tag, men runt 14-15-tiden så kroknar jag igen, oavsett. Det är som att hela mitt väsen gör motstånd, och det går åt så mycket energi till att försöka streta framåt tills det är dags att gå hem. Jag undrar om det är en väldigt lång fas jag befinner mig i, eller om det kommer att vara så här för resten av livet? Känns så dumt. Inte riktigt humant liksom.
Nå. Idag har Loppan i alla fall sluppit fritids och istället haft det bra hos finaste lilla kompisen. Själv har jag varit på forskningskliniken och fått jobba utan min enda handledare eftersom hon var sjuk. Det är mycket att hålla reda på, och omöjligt att kunna egentligen någonting efter bara fyra dagar där (eller är det fem? jag vet inte...), men jag klarade mig hyfsat ändå med hjälp av snälla kollegor. Nu är det nedräkning som gäller. En dag till, sedan semester! (Eller någon slags ledighet i alla fall...)
Annars grunnar jag över min oförmåga att lära mig av mina egna misstag när det gäller att boka in saker och ting (det är som att varje sådan situation är ny - varje gång). Trots att jag vet att jag inte ska boka in för mycket - särskilt inte under veckorna med Loppan - så gör jag det ändå. Och trasslar till det för mig själv så att jag knappt kan ta mig ut. Det är så fruktansvärt irriterande. Varför lär jag mig inte?!
Tar en kaffe ute på trappan och försöker att andas och varva ned en stund innan det är dags att hämta Loppan.
skriven
Det är inte klokt vad jag förstår dig och känner igen mig i hur du tänker!
Har själv lite svårt att få grepp om jag ska känna mig sonett ufo eller tänka att det faktiskt kanske är helt "normalt" att känna så... Tror faktiskt inte att vi alla är gjorda/fungerar att passa in i allt som "förväntas"... Vi är alla olika! Men det är så svårt att acceptera det själv och att det blir accepterat av andra... Vet inte heller hur jag sk tänka eller göra ännu, men jag känner mer och mer att jag måste tänka på mig själv och min dotter i första hand. Att det blir bra för oss... Men jag vet ännu inte hur...
Kram till dig!