Två Sobril och en bettskena 2.0

Jag har skrivit det förut, men det tåla att skrivas igen för det är så fascinerande. När en har legat i ett svart hål i flera år, och inte kunnat se livets färger överhuvudtaget, så är det verkligen heelt fantastiskt att kunna göra det igen. Jag sliter fortfarande med mina demoner och glider regelbundet ned i det där hålet igen, men däremellan har jag stunder då jag inte bara kikar upp över kanten, utan faktiskt kan kravla mig upp och sätta mig alldeles bredvid. Plötsligt kan jag se alla regnbågens färger och intryck och känslor glittrar som guld. Där och då, här och nu, just i den stunden är jag så oerhört tacksam och glad för att jag får uppleva det. Och jag antar att det handlar om just det; förmågan att vara närvarande och njuta av stunden, oavsett vad som har hänt innan eller vad som kommer att hända sedan. Det är sällan lätt och långt ifrån någon självklarhet, men när det går - herregud så härligt!