Lite rädd

När Tonårstrollet ringer hem från Åland och berättar att han nästan längtar ihjäl sig efter mig och Loppan, och att han helst skulle vilja komma hem i morgon så värker det i mammahjärtat. Min stora, fina, duktiga kille som har bott själv i ett hus på en Ålands-ö och jobbat sig igenom en hel sommar för första gången... Vi hade ju tänkt att åka och hälsa på honom den här veckan, men ett dödsfall kom i vägen, så nu blir det kanske inte av. Han kommer visserligen hem om tre veckor, men ändå. Mamman längtar också. 
 
Och jag kan inte låta bli att våndas. Över att ledigheten snart är slut, sommaren är inne på den sista halvan och vardagskarusellen snart drar igång igen. Jag försöker att vara kvar i nuet och njuta av det som är just för stunden, men då och då kommer det över mig i alla fall... och jag är rädd för att gå ned mig igen. Jag mår ju så bra just nu. Jämförelsevis. Sommaren är liksom min tid, medan höst och vinter verkligen inte är det. Så fort träden har tappat sina löv och det gråa, kalla tar över så halkar jag in i något slags depressions-ide, mer eller mindre, och jag vill inte! Tänk om jag inte är stark nog. Tänk om jag bryts ned av vardagen och bristen på andrum. Jag har någon slags suddig plan över hur jag ska överleva med själen och hjärtat hyfsat intakta, men det brukar jag alltid ha och det är sällan jag får till det som jag har tänkt det. I år måste det gå, för jag ORKAR inte med mer depression just nu. Jag vill fortsätta att känna mig precis så här levande, och helst ännu mer...
1 Anonym:

skriven

Känner precis som du skriver... Men det kommer att bli bra, bättre än tidigare... Att försöka hålla kvar känslan av att må bra/bättre, att försöka känna och ta fram den styrka som faktiskt finns... Att hitta och ta tillvara på de stunder av återhämtning som finns... Vet att det är enkelt att säga men svårt att göra... Men jag vet att det ändå går..
Kram till dig

Svar: <3
Thegra

Kommentera här: