Hur nycklar man upp ett låst hjärta?

Jag tror att det är fyra år sedan nu. Den där vidriga separationen och skilsmässan som tippade mig fullständigt över kanten. Fyra år. Och det är först nu (det senaste halvåret) som jag börjar ta mig upp litegrann igen. Inte så att det är skilsmässan som är huvudproblemet längre, utan det handlar mer om att jag måste försöka skrapa ihop spillrorna av mitt trasiga jag till något hyfsat helt och fungerande igen. Och det går åt rätt håll, även om det går lite långsamt, men när det gälller tvåsamhetsbiten - tanken på att träffa någon annan - så står det fanimej helt stilla. Eller, nästan i alla fall. Jag kan liksom inte föreställa mig hela den där grejen med att lära känna någon ny, våga öppna upp för stora känslor, släppa in, närma mig rent fysiskt... Det är som att mitt hjärta är helt stängt för möjligheten och jag förstår inte riktigt varför. Eller, det har säkert med min uppfuckade självbild/självkänsla att göra, men jag undrar om det ligger något mer där och stör...? Egentligen vet jag inte om det är något problem (just nu tänker jag att det är bäst så här, för jag skulle ändå inte orka eller räcka till), men tänk om jag inte ser om det dyker upp en glittrande pärla någonstans (eller om det kanske redan finns någon i min närhet) och så missar jag något stort och fint bara därför. Eller kommer hjärtat att nyckla upp sig av sig självt om det händer? Det är sådant där som jag funderar över lite då och då. Känslan av ett inlåst hjärta, och vad sjutton jag ska göra med det?
 
Annars så sitter jag här och njuter av ensamtid medan Loppan är på kalas. Egentligen skulle jag ha gått ett första intropass på det andra extrajobbet idag, men insikten om hur dum jag är som bokar in sådana saker på min Loppa-vecka fick mig att ljuga mig fri, så istället är jag hemma och alldeles jätteledig (petade in en extradag nästa vecka istället). Och jag har fått massor med saker gjorda! Har förstås minst lika mycket kvar (för inget tar ju någonsin slut), men just nu tillåter jag mig själv att bara vila en stund. Kaffekopp no 2 på skrivbordet, en droppande kökskran och ett smattrande sommarregn mot en synnerligen oputsad fönsterruta. Okej så. 
 
 
1 Anonym:

skriven

Tycker om ditt öppna och ärliga sätt att skriva... Känner igen mig i så mycket...
Kram

Svar: Tack. <3
Thegra

Kommentera här: