Tvång eller rutin?
Vånda. Att tacka nej till jobb som jag egentligen tror att jag vill ha, för att jag försöker att tänka lite taktiskt för en gångs skull. Inte bara känslomässigt. Men tänk om det är dumt ( ! ). Det här med val och prioriteringar är ju verkligen inte min bästa gren...
Och sedan direkt från taktik till känsla, fast när det gäller helt andra saker. Som att jag återigen vill följa känslan att försöka trappa ut alla mina mediciner. Skita i om jag blir deppigare eller inte kommer att kunna sova - bara för att rensa bort och få se vad som blir kvar av mig då. Som för att förtydliga grundförutsättningarna på något vis. Det skulle vara så skönt. Men jag har inte bestämt mig än...
(val och prioriteringar)
Funderar vidare på Guldkornsmänniskans tanke kring vad som är tvång och vad som är rutin, och kan plötsligt se det från ett helt annat håll. Det är väldigt suddigt än så länge, men ändå, ett intressant grubbeltema. Det ena är ju ett problem, medan det andra egentligen inte alls behöver vara det. Som det här med mitt skumma förhållande till mat. Hur jag äter, när jag äter och vad jag äter - handlar det om tvång eller rutin? Eller är det kanske en dålig kombo av båda? Tål helt klart att vändas och vridas lite på.
Dagen i övrigt kommer att innehålla ett besök på Rum för Barn med Loppa, Loppa-kompis och kompisens mamma. Kan bli jättetrevligt, kan bli asjobbigt. Jag hade hellre åkt dit med någon som jag hade valt själv (det här är något som ex-fru har fått till), men ska försöka ta det som det kommer och tänka på att det blir kul för Loppan att få hänga lite med sin gamla dagiskompis.
skriven
Avundas dig inte. Det där med val och prioriteringar ÄR jobbigt. Inte min gren. Och är det inte taktiskt på sätt och vis att tänka känslomässigt? I alla fall om man har en hyfsat pålitlig känsla?
Jag tänker lite att val som är svåra att ta är svåra eftersom man har för lite information om vad de innebär (speciellt om man är lite aspig). Ibland är det omöjligt att få den informationen och då får man göra en god chansning och bara det ATT ta ett beslut, det tänker jag är stort. Försöker jag peppa mig själv med i alla fall i svåra beslutssituationer.
Angående medicinering tänker jag att det väl vore bra att vara i en någorlunda vilsam livssituation innan man börjar mixtra med det? (svårt om man aldrig kommer dit dock). Jag känner mig ibland som den enda som aldrig ätit antidepressiv medicin. Jag är rätt neutral inför det men både läkare och psykolog säger samma sak att jo, det skulle kunna vara till god hjälp men vi avvaktar. Men jag förstår din känsla. Känns vettigt för mig att vara omedicinerad genom utredning och allt, så att det blir tydligare vad som är jag, grundförutsättningarna som du skriver.
Oj så långt och svamligt. Skyller på att jag egentligen är för trött för att skriva kommentarer. Kram och godnatt ♥