Plus minus noll
Alltså jag orkar inte. Det är som att gå balansgång över ett stup. Inga marginaler åt något håll, what so ever. Minsta snedsteg suger livet ur mig och lägger jag ned energi på en sak, så har jag inget kvar till något annat. Jag har inga reserver. Det är som att det enda jag klarar av är att kliva upp om mornarna. Inte ta hand om ett hem, inte jobba, inte vara mamma-till-två-upp-och-neriga-barn, inte träna, inte laga mat. Ändå måste jag fixa allt och lite till. Det är som att jag lever på minus hela tiden. Ibland händer det att jag tar mig upp till plus minus noll, kanske en pinne upp till och med, men sedan är det alltid ned på minus igen. Men inte så mycket att det märks utåt. Inte så mycket att det går att stoppa karusellen.
Blärk. Just nu är julfixandet bara en belastning. Och trots att jag verkligen har försökt att minimera det, så tar det så mycket kraft av mig att jag vill gråta. Bara att baka lussebullar i den här familjen... alltså det är så mycket energier som spretar och virvlar hit och dit att det brinner i huvudet på mig. Hela tiden. Ena stunden mysigt, lugnt och glatt, och så poff! så är kaoset ett faktum. En Loppa som sitter under skrivbordet och gråter, och ett tvärilsket Tonårstroll som skäller och gör allt vad han kan för att degradera Mamman (eftersom vi började baka utan honom - för att han SOV och var omöjlig att väcka och klockan började närma sig sängdags för Loppan). Och mitt i allt det där står jag och undrar - vad fan var det som hände? Vad är det jag inte förstår? Borde jag ha lärt mig det här tidigare? Varför har jag i så fall inte det?
Jag ska försöka att skrapa ihop mig, skaka av mig och inte göra mig själv till ett offer. Lite senare. Just nu måste jag få svära och sörja över att det är som det är. Det känns som att jag är i ständig stridsberedskap. Alltid kortisolpumpad och så väldigt sällan lugn. Och jag kan inte låta bli att undra; vad gör det egentligen med en människa?