Två Sobril och en bettskena 2.0

Just nu känner jag mig som en värdelös förälder. Jag vet att just det i sig gör mig till en ännu sämre förälder, men ibland är det svårt att värja sig. Det känns som att vi har en jobbig period här hemma för tillfället. Ingen har riktigt orken (eller vad det nu handlar om?) Då om någon gång så hänger det på mig - att jag orkar ändå. För när jag inte orkar, är det som att allt faller. Och då hamnar vi i en ond cirkel som gör att jag orkar ännu mindre, vilket förstås leder till ännu mera kaos... Det är en ganska övermänsklig roll att axla. 

 

Så hur gör jag för att jag ska orka mer just nu? Jag vet faktiskt inte. Eller jo, jag skulle behöva gå ned i arbetstid ett tag, kanske till och med vara helt sjukskriven. Men det går inte, för då riskerar jag att bli inpopulär på jobbet, och ekonomin kommer de facto att rasa ännu mer. Och det knäcker också. Så det går inte.
Så vad gör jag? Jag har ingen aning just nu. Min trötthet går inte att greppa och de enda lösningarna som jag kan komma på leder till återvändsgränder. Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte leva så här. Den här känslan av kronisk utmattning dödar mig. 

 

Det är klart att det har sin charm också. Det vill jag tillägga. Tre knasbollar som ska försöka få till ett fungerande vardagsliv - det kan bli rätt så dråpligt emellanåt. Vi skrattar mycket också, och det händer saker inom de här väggarna som säkerligen inte händer i så många andra hem. Knas, skämt, bus, experiment och galenskaper. Och en massa värme och kärlek däremellan - när det finns utrymme. Det är bara det att ibland blir det för mycket av det goda, och då slår det över till något annat istället. Och ibland blir svängningarna mellan ytterligheterna lite för hastiga och för frekvent återkommande. Det är då som ingen av oss riktigt orkar. Och det är då som jag - som är den vuxna - måste orka och vara förnuftig , lugn och kompetent i alla fall.