Gråtmild
"Det låter som att du skulle behöva lite mer omsorg."
Så sa hon. Och jag grät.
"Jag tror att du är utmattad. Du har kämpat hårt, men nu tar det stopp. Men det är inte hopplöst för det".
Så sa hon. Och jag grät.
"Det är okej att inte vara perfekt. Tillräckligt bra räcker. Perfektion är inte ens särskilt attraktivt"
Så sa hon. Och jag grät.
"Vi planerar inte längre fram än till på söndag, sedan gör vi en omvärdering. Tänk inte längre fram än så!"
Så sa hon. Och jag grät.
" Vi ska lösa det här tillsammans. Det finns inget problem som inte har en lösning".
Så sa hon. Och jag grät.
-
Det gråts en del just nu.
Jag är upp-och-nerig och in-och-utig, och har svårt att sortera vad som är vad just nu. Tröttheten täcker över nästan allt och jag inser hur svårt jag har att lämna över kontrollen åt någon annan. Jag önskar att jag vågade känna mer tillit. Det blir så tungt att bära allting själv. Men hon är bra, den nya läkaren, så kanske...
Jag är inte på jobbet idag heller, men försöker att tänka att det är okej. Ibland måste man. Jag sover, läser Eckhart Tolle och tittar på SVT-play. Sedan sover jag lite till. Herregud vad jag är trött. Försöker att låta bli att trassla in mig i tankar om hur saker och ting ska lösas, eller vad jag borde och inte borde göra. Försöker att låta hjärnan vila från planering och bara vara istället.
skriven
Kram! I brist på ord.