Att dra på sig en fysisk sjuka för att vila
Virriga ogreppbara tankar just nu. Jag har jobbatjobbatjobbat, och sedan fick jag magsjuka. Eller var det ett gallstensanfall? Jag vet inte. Hur som helst så totaldäckade det mig, och jag mår fortfarande inte bra. Två dygn i sängen, uppe på mitt loft (sovaläsatittapåsvtplay). Inatt sov jag i cirka fjorton timmar. Jag antar att det behövdes. Som kloka vännen uttryckte det; ibland behöver man en fysisk sjuka för att vila. Kanske var det så. Kanske inte.
Hur som helst. Bortsett från tokillamåendet, huvudvärken och den jävulusiska magvärken har det varit en smula skönt också. Totalt ansvarsbefriad för en stund. Och ingen ork att tänka på vad som egentligen skulle behöva göras heller. Ingen ork att tänka överhuvudtaget faktiskt. Fast nu. Börjar jag orka lite mer igen. Och plötsligt får jag ångest. Över att jag inte ska orka hämta och vara med Loppan i morgon och resten av veckan. Över att magontet ska hålla i sig (som det gjorde sist - om det är gallan som spökar). Över att min gå-upp-i-vikt-plan har spruckit (eftersom jag mår illa så fort jag äter). Över att jag inte ska orka ge mig ut i livet och världen utanför min ytterdörr igen. Över att jag känner mig ensam och saknar guldkornsmänniskan i Alvik. Över att det känns som att jag har byggt upp en plexiglasmur mellan mig och resten av världen - jag kan inte nå ut och ingen kan riktigt nå in. Över att jag helst bara skulle vilja ligga kvar i min kokong uppe på loftet och fortsätta vara ansvarsbefriad i minst några veckor till...
Jag vet att jag nojar över sådant som inte har hänt än, och som kanske inte ens kommer att hända. Jag vet att det är onödigt energispill. Ändå kan jag inte riktigt låta bli. Och det ogreppbara snurrar vidare. Diagnostankar hit och dit. Insikter, utsikter, baksidor, framsidor. Rädslor, mod, längtan, förståelse och total förvirring. Kämpaglöd och hopplöshet. Att vilja och inte vilja på precis en och samma gång. Herregud vilken röra. Inte konstigt att det inte går att greppa.