Ändå...
Jag kommer på mig själv med att gå omkring med en känsla av att jag väntar på att livet ska börja. Jag strävar och famlar, vrider och vänder, och kämpar mig blå för att hitta "grejen". Det där som ska göra att livet börjar kännas i mig igen. Om jag bara kunde göra lite mera rätt, så kanske...
Samtidigt lägger jag ned otroligt mycket kraft på att försöka förklara och berätta för andra hur jag har det, i någon slags förhoppning om att det ska öppna upp för det där ljuset, bryta vacuumet eller få lugnet att landa. Det är som att all min energi går åt till det...
Men så läser jag fina Zandras blogg och inser att det mesta nog handlar om min desperata längtan efter att bli sedd, älskad och accepterad för den jag är. Om jag bara kunde bli lite tydligare i min ångest så kanske de ser och förstår. Om jag bara kunde förklara lite bättre hur det känns att vara jag, så kanske de kan hjälpa mig. Och då kanske jag kan bli hel. Om bara någon ser. Och accepterar (oavsett). Så kanske jag också kan göra det...
Precis så. Jag kan inte älska mig själv så länge inte någon annan visar mig att det är okej. Genom att ihärdigt stå ut med mig, se förbi alla knepigheter och svårigheter, och ändå förmedla att jag duger som jag är. Att jag är älskvärd. Ovillkorligt. Då skulle jag också kunna tycka det. Eller?
Rent intellektuellt så förstår jag ju att det inte fungerar så. Inte längre. Det är så som barn gör. Skriker och gråter efter bekräftelse när de inte känner sig sedda. Det är så fantastiskt livsberättigande. Men jag är inget barn längre, så det där fungerar inte. Jag är en vuxen människa som måste se och acceptera mig själv. Ingen annan kan fylla de där hålen som skapades för så länge sedan. Ingen annan än jag. Min överlevnad hänger inte längre på att någon annan ska se och ta hand om mig. Jag förstår det. Och ändå...
När jag ställer mig lite vid sidan av så ser jag ju också att jag är så upptagen av att leta efter den där omstartningsknappen, att jag inte märker att livet redan pågår. Allt det där om att inte se skogen för alla träd. Det är som att jag kämpar mot livet, istället för med det, trots att syftet är det motsatta. Men tiden går och livet pågår. Det är här och nu, och jag är mitt i det. Jag lever det. Och jag har makten över det. För jag är stor nu. Och ändå...
