Två Sobril och en bettskena 2.0

En jobbledig men totalt fullbokad torsdag. Det har varit psykologbesök, begravning och födelsedagsfirande, ett borttappat och återfunnet Visa-kort och en kidnappad husnyckel. Och så ett par timmars bilkörning och massivt köande på det. Jag känner mig som en urvriden trasa. Dels på grund av alla känsloyttringar (det absurda i att åka från psykolog till begravning till födelsedagsfika), men framförallt på grund av allt hit-och-dit-flängande och de knappa tidsmarginalerna mellan varje stopp.

 

 

Det var ju precis det vi pratade om hos Alviks-guldkornet, men sedan gick resten av dagen i alla fall i hundranittio. Duh. Hon försöker få mig att inse och acceptera mina begränsningar. Eller kanske snarare...mina gränser. Att andra klarar av ett visst tempo och livsinnehåll innebär inte att alla gör det. Och jag är jag liksom, så dumt att hålla på och försöka nå upp till någon annans nivå och sedan hålla på och sparka på mig själv för att jag inte lyckas eftersom jag faktiskt inte pallar. Det är verkligen inte bra för mig. Så jag ska försöka ta till mig det hon säger; inse och acceptera mina gränser (och begränsningar). Inse, acceptera och även agera i enlighet med det. På något sätt måste jag, för jag känner mig helt utbränd efter bara två veckors återgång till vardagen, och det håller ju inte....

 

Men det var ett bra psykologbesök, en fin begravning tillsammans med människor jag tycker om, och även om födelsedagsfirandet blev lite kort och nedtonat så kändes det viktigt att åtminstone få komma dit och säga grattis.