Två Sobril och en bettskena 2.0

En helt vanlig dag på jobbet

 

Dagpasset; Tre sjuksköterskor, två undersköterskor, tolv patienter. Flera helskötningar. Flera krampande. Flera förvirrade. En som rymmer när han får chansen. Några med diarré. 

 

Det är med en viss ångest jag kliver in genom dörrarna till avdelningen på morgonen. Med tanke på att jag har brutit ihop flera dagar i rad efter jobbet den senaste veckan så kan det blir hur som helst. Jag undrar vilka patienter jag ska få ansvara för idag? Undrar vilken undersköterska jag ska jobba ihop med? Undrar vilka andra kollegor som går på samma pass? Undrar vilken stressnivå de befinner sig på idag? Det lägger liksom lite ribban för hur stämningen ska bli mellan oss under dagen...

 

Turligt nog så får jag de "lättaste" patienterna idag. Det betyder inte på något sätt lätt som i lätt, utan bara att jag kanske kommer att få lite tid att dokumentera mellan varven, och att jag kanske hinner utnyttja hela min lunchrast för ovanlighetens skull. Och det betyder förhoppningsvis också att jag slipper stå i läkemedelsrummet med gråten i halsen och panikera för att jag inte har en blekaste aning om hur jag ska göra med det där droppet eller den där medicinen som jag aldrig har hanterat förut - och ingen att fråga. 

 

Kanske är det just därför som jag hör och ser lite mer idag också. Den söta gamla damen som har haft diarré i ett par dagar sitter och ropar från sin rullstol borta i dagrummet, men ingen kommer. Jag noterar henne, men just då har jag händerna fulla med en av mina patienter. Ser mig om efter någon som ansvarar för just henne idag, men hela korridoren är tom. Många stängda dörrar, jag antar att de är upptagna inne på de olika rummen med andra patienter. Jag försöker att ignorera, men när jag är klar med mitt och hon fortfarande sitter kvar så går jag dit.

- Kan jag hjälpa dig med något?

- Ja, jag måste gå på toaletten nu, jag orkar inte sitta i det här längre! (jag antar att hon har haft diarré igen)

Jag ser mig om igen. Det här kan jag inte göra själv, vi måste vara två om det ska gå. Men korridoren är fortarande tom. Jag ber henne att vänta lite till, medan jag går och letar efter någon som kan hjälpa mig. Var är alla? 

På vägen ner i korridoren hör jag en annan svårt sjuk patient som ropar;

- Hallå! hallåå! haaallååå!

Jag låter det vara eftersom jag måste försöka hitta någon som kan hjälpa mig med den gamla damen först. Hittar ingen, så jag släpper det och går in till den ropande patienten (hon har ropat ett bra tag nu). Frågar; 

- Vad kan jag hjälpa dig med?

- Jag har kasat ned i sängen och behöver hjälp att komma upp, och så kommer jag inte åt mitt blåslarm för hon som var här inne senaste placerade det för långt ifrån mig. Och så satte hon på mig hörlurarna helt snett så mitt öra är vikt...

 Jag börjar med att ta av henne hörlurarna. Lovar henne sedan att jag ska hämta någon som kan hjälpa mig att dra upp henne i sängen, eftersom man måste vara två för att klara det. Går ut i korridoren igen, men den är lika tom som förut. Fortfarande en massa stängda dörrar. Till slut hittar jag en sköterska som står och grejar med mediciner till sina patienter. Jag ber henne om hjälp, säger;

- Det är inte min patient, men hon måste få komma upp i sängen, kan du snälla hjälpa mig?

Till svar får jag;

- Det är inte min patient heller, och det är aldrig någon som hjälper mig när jag behöver det, så tyvärr, det är inte mitt ansvar...

Vad gör jag nu? Jag kan ju inte låta henne ligga så där. Då kommer "min" undersköterska förbi.

- Snälla, kan du hjälpa mig att dra upp den här patienten i sängen, hon ligger så tokigt och ingen av de ansvariga är tillgängliga just nu?

Tack och lov så hjälper hon mig (fast under mutter och stön och med en väldigt irriterad ton - jag försöker förklara att det inte är min patient heller, men att någon måste hjälpa henne). Äntligen är det gjort. Jag fixar patientens blåslarm och försöker att ge henne lite omtanke innan jag hastar ut till mina patienter igen. Den gamla damen i dagrummet sitter fortfarande kvar i sin smutsiga blöja. Det känns ruttet och ohumant, men jag vet inte hur jag ska lösa det utan hjälp av någon annan...

 

Sätter mig och dokumenterar. Då kommer maken till patienten jag hade igår och knackar på dörren. Berättar att hans fru verkar krampa på ett ovanligt sätt och vill ha hjälp. Han tittar på mig, eftersom vi sågs igår, men hon är inte min patient idag så jag hänvisar honom till den ansvariga sjuksköterskan, som tack och lov dyker upp just då. Puh. Jag skriver färdigt det jag ska och går ut i korridoren igen. Då kommer maken till en annan patient fram till mig och vill veta vad läkarna har sagt om hans fru (vi sågs också igår). Hon har fått en djup ventrombos i ena benet efter en operation (kanske pga att hon inte har mobiliserats tillräckligt, kanske pga att hon inte fått propplösande medicin i tid, kanske pga att det bara hände ändå...). Maken, som är gammal överläkare på ett annat sjukhus, är väldigt upprörd över vad han anser är en bristfällig vård, men eftersom jag inte riktigt vet vad som har bestämts efter att jag lämnade över hans fru till gårdagens kvällspersonal så ber jag honom att vända sig till den sjuksköterska som är ansvarig för dagen, och som förhoppningsvis vet lite mer. Jag pekar lite längre nedåt i korridoren där hon och en undersköterska äntligen är på väg att hjälpa den gamla damen i dagrummet. Han går dit och jag hör hur hon ber honom att vänta tills hon är klar med damen. Jag vet att det kommer att ta lång tid, att han kommer att få vänta länge...

 

Precis när jag ska gå hem för dagen, en halvtimme senare än planerat, så ser jag att kvinnan som krampade tidigare idag ligger i sin säng och gör det igen. Ingen är där och ser det utom jag. Som har slutat för dagen. Vad gör jag? Jag kan ju inte lämna henne. Men nu orkar jag inte mer. Hittar två undersköterskor i soffan i lunchrummet och berättar för dem. De springer dit direkt och trycker på storlarmet. Plötsligt är det full aktivitet i korridoren igen, och den ansvarig sköterskan är på plats inom två sekunder. Jag smyger iväg till datorn, loggar ut mig och går ut genom dörren till avdelningen.

 

Det har varit en ganska lugn dag för mig, trots allt. Jag har hunnit göra det allra viktigaste, och kunde lämna över till kvällssköterskan utan att ha ångest över att jag dumpar en massa ogjorda saker på henne. Klockan är halv fyra och två av mina patienter har inte fått hjälp upp ur sina sängar än. En av dem fick en snabbtvätt med kalla tvättlappar och en näve after shave, en ny skjorta men inga rena byxor. Det känns inte alls bra. Men man måste prioritera. Renlighet är inte prio ett i jämförelse med allt annat som måste göras.

Idag gråter jag inte, men som vanligt när jag går från jobbet funderar jag över om jag hade kunnat göra någonting bättre eller mer, och det hade jag kanske kunnat. Men det är så många otydliga koder mellan sjuksköterskorna och undersköterskorna, så dålig kommunikation, och så många rutiner som jag inte har fått kläm på än, eftersom jag bara har jobbat i några veckor, att det är svårt att veta. Det gnager i mig att människor som är så svårt sjuka inte riktigt blir omhändertagna som de förtjänar, att det är så ovärdigt att bli sjuk och hamna på sjukhus, men försöker att trösta mig med att både jag och kollegorna gör så gott vi kan i en situation som egentligen är totalt ohållbar. Vad mer kan vi göra?