Två Sobril och en bettskena 2.0

Ett snuslortigt ansikte och en skakande kropp som luktar svett av för många dagar i sängen. Men så de där gudomligt charmiga smilgroparna och den blåbusiga blicken. Det blir liksom oemotståndligt på något sätt i alla fall. Och det värmer så gott, att insidan lyser igenom på en människa alldeles oavsett. 

 

Idag har jag haft det förhållandevis lugnt på jobbet. Känns befriande skönt efter en mastodontvecka som denna. Fast atmosfären på avdelningen är trist (sköt dig själv och skit i alla andra), och det är lite märkligt att jobba helg. Jag glömmer liksom vad som är upp och ned på världen, och tappar både tid och rum på något sätt. Kanske också för att varken Stor eller Liten är här när jag kommer hem. Det blir som bara jag i min bubbla, på gott och ont. 

 

Den onda biten är med mig som en skugga som vägrar att lämna mig ifred, trots att dagen har varit okej. Jag antar att det är för att jag tillåter den. Dumt nog. Vet inte riktigt varför, men den är svår att stå emot och kräver någon slags självmedicinering. Vilket i sig gör minst lika ont. Jag vet ju att jag inte borde. Men det är på något sätt lättare än alternativet, eftersom jag är bättre på det. Jag undrar vad som skulle kunna få mig att välja den andra vägen i vägskälet? Som standard liksom. 

 

Nå. Det är söndag. I morgon är jag ledig. Det blir bra.